Johan Gustaf Sandberg, född 1782, död 1854, var målare; han var professor i teckning vid Konstakademien från 1828, och direktör där 1845?C1853. Sandberg ägnade sig främst åt historiemåleri, med motiv ur nordisk mytologi och svensk historia. Hans främsta verk inom detta område är kalkmålningarna över Gustav Vasa i Uppsala domkyrka. Han målade också en mängd porträtt. Sandberg blev 1794 elev i konstakademins principskola och 1801 i antikskolan, lärde samtidigt musik och klaverspelning och tjänade pengar genom lektioner och genom arbete på kungliga teaterns dekorationsmålarverkstad. Under den följande tiden slöt han sig till den opposition mot akademin, som hade sin medelpunkt i "Sällskapet för konststudium". Tvisten med akademin lade sig snart, Sandberg valdes till ledamot 1821 och blev ordinarie professor 1828. Däremot hade han aldrig tillfälle att göra den för äldre tiders konstnärer obligatoriska studieresan till södern. Han utförde teckningarna till praktverket "Ett år i Sverige" (1827 -35) med bilderna graverade under Christian Didrik Forssells ledning och texten skriven av Anders Abraham Grafström. Under upprepade sommarvistelser på Säfstaholms slott målade Sandberg folktyper och folkdräkter. Åtskilliga porträtt utförde Sandberg för det praktfulla "Galleri af utmärkta svenska lärde, vetenskapsidkare och konstnärer", som han utgav 1835?C42 (100 porträtt, litograferade av J. Cardon).   Related Paintings of johan gustaf sandberg :. | Self Portrait | konstakademiens modellskola | greve Fredrik Bogislaus von Schwerin | Self Portrait | Svensk allmoge kring |
Related Artists:
Aved, Jacques-Andre-Joseph
French Painter, 1702-1766
carl gustav pilo
Carl Gustaf Pilo, konstnär, målare, född 1711 i Nyköping, död 2 mars 1793 i Stockholm Han studerade vid Konstakademien och för Arenius samt vidare i Tyskland. År 1740 till 1772 bosatt i Danmark, där han utnämndes till hovmålare, professor och direktör för akademien. I Danmark utförde han ett antal porträtt bl.a. av Fredrik V och Juliana Maria samt de kungliga barnen. Efter Gustav III:s statskupp år 1772 blev man i Danmark avogt inställd mot svenskar och Pilo blev helt enkelt tvungen att fly till Sverige. Han bosatte sig i sin barndomsstad Nyköping. Gustav III sökte upp honom med uppdraget, att måla kungens kröning. Pilo försökte avsäga sig det, för han hade ju faktiskt inte varit med vid kröningen och han hade aldrig tidigare målat en gruppbild. Men kungen var envis och han ville ha en motsvarande målning till Ehrenstrahls på Drottningholm av Karl XI:s kröning och Gustav III ville att Pilo skulle måla den. Pilo antog till slut uppdraget och 1782 till 1793 arbetade han med tavlan , utan att bli helt färdig, vilket man ser om man studerar den noga där man på flera ställen på målningen upptäcker flera dubbla ansikten. Dessutom experimenterade Pilo med asfaltsfärg, vilket gör att tavlan uppvisar många större sprickbildningar. Tavlan Gustav III:s kröning hänger på Nationalmuseum och är Pilos kanske yppersta arbete och en pärla i svensk konst. Kompositionen är väl avvägd, koloriten glänsande harmonisk samt de individuella porträtten är briljant utförda. Pilo bör räknas till våra främsta målare och var särskilt skicklig som kolorist, där man ser spår och inflytande från den venetianska skolan och från Rembrandt. Många av hans tavlor utstrålar festivitas detta gäller framförallt den stora kröningstavlan. Pilos betydelse i svensk konsthistoria kan också utläsas i att Postverket vid tre tillfällen använt målningar av P. som motiv vid frimärksutgivning. Bl a utgavs till Pilos 250-årsdag en detalj ur kröningstavlan. Även två av Pilos bröder var också konstnärer, dock med mindre framgång, Jöns Pilo (1707-?) och Olof Pilo (1718-1795).
Francis Danby
Irish Painter, 1793-1861 was a British painter of the Romantic eraBorn in the south of Ireland, he was one of a set of twins; his father, James Danby, farmed a small property he owned near Wexford, but his death, in 1807, caused the family to move to Dublin, while Francis was still a schoolboy. He began to practice drawing at the Royal Dublin Society's schools; and under an erratic young artist named James Arthur O'Connor he began painting landscapes. Danby also made acquaintance with George Petrie, and all three left for London together in 1824. This expedition, undertaken with very inadequate funds, quickly came to an end, and they had to get home again by walking. At Bristol they made a pause, and Danby, finding he could get trifling sums for water-color drawings, remained there working diligently and sending to the London exhibitions pictures of importance. There his large oil paintings quickly attracted attention. Danby painted "vast illusionist canvases" comparable to those of John Martin of "grand, gloomy and fantastic subjects which chimed exactly with the Byronic taste of the 1820s."The Upas Tree (1820) and The Delivery of the Israelites (1825) brought him his election as an Associate Member of the Royal Academy. He left Bristol for London, and in 1828 exhibited his Opening of the Sixth Seal at the British Institution, receiving from that body a prize of 200 guineas; and this picture was followed by two others on the theme of the Apocalypse. In 1829 Danby's wife deserted him, running off with the painter Paul Falconer Poole Danby left London, declaring that he would never live there again, and that the Academy, instead of aiding him, had, somehow or other, used him badly. For a decade he lived on the Lake of Geneva in Switzerland, becoming a Bohemian with boat-building fancies, painting only now and then. He later moved to Paris for a short period of time. He returned to England in 1840, when his sons, James and Thomas, both artists, were growing up. Danby exhibited his large (15 feet wide) and powerful The Deluge that year; the success of that painting, "the largest and most dramatic of all his Martinesque visions, revitalized his reputation and career. Other pictures by him were The Golden Age (c. 1827, exhibited 1831), Rich and Rare Were the Gems She Wore (1837), and The Evening Gun (1848). Some of Danby's later paintings, like The Woodnymph's Hymn to the Rising Sun (1845), tended toward a calmer, more restrained, more cheerful manner than those in his earlier style; but he returned to his early mode for The Shipwreck (1859).